?

Log in

December 16th, 2008


04:31 pm - Svenska språket under sjuhundra år (Pettersson, Gertrud)

Författare: Pettersson, Gertrud
Utgivningsåret: 2005
Originalnamnet: Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (
Studentlitteratur)
Språket: svenska
Betyg: 4/5

Petterssons bok är en fattande beskrivning om svenskan från ett språkhistoriskt perspektiv. Några ord finns det också om dialektologi och namnforskning, men för det mesta koncentrerar boken på språkhistoria och dess historia. Boken är överraskande lätt att läsa, även om den handlar om ganska komplicerade teman. Ändå tror jag att jag inte skulle ha förstått väldigt mycket om det som stod där om språkhistoria om jag inte hade suttit på föreläsningarna samtidigt. Detta kan nog bero på inlärningstyper och -strategier: jag brukar lära mig saker och ting genom att lyssna och skriva. Det är just därför jag njuter av föreläsningarna istället för att tenta kurser genom att läsa böcker.

Någonting som jag tyckte var väldigt intressant var att följa hur man tänkte på svenska (och Sverige) under olika tidsperioder. På slutet av 1600-talet trodde hävdade Olof Rudbeck "att Sverige är den europeiska kulturens urhem" (s. 19), och han använde just olika slags språkliga argument även om svenskan höll på att bli till en variant av (låg)tyska och/eller danska bara ett par århundraden tidigare. Förhållandet mellan dagens svenska och engelska konverseras också på ett riktigt intressant sätt.

Om jag måste nämna någonting som jag inte förstod, så är det Petterssons sätt att beskriva svenskans vokalsystem. /
/-ljudet med sina allofoner beskrivas mycket öppnare än jag hade föreställt mig. Jag tror ju att det för det mesta beror på mina ganska dåliga kunskaper i svenskans fonetiska struktur och den dialektala variationen inom språket. I alla fall har jag nu en orsak till att vänta på kurserna i fonetik som jag hoppas jag kan ta under vårterminen.

 

 

 

Tekijä: Pettersson, Gertrud
Julkaisuvuosi: 2005
Alkuperäisnimi: Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (
Studentlitteratur)
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 4/5

Petterssonin teos on sangen kattava esitys ruotsista kielihistoriallisesta perspektiivistä katsottuna.
Dialektologia ja nimistöntutkimus on myös esitelty, joskin suppeahkosti verrattuna varsinaiseen kielihistoriaosuuteen. Lukijat johdatetaan aiheeseen yleisen kielihistorian historiaa esittelevän katsauksen kautta, minkä jälkeen edetään aluksi aikakausittain, sitten aihealueittain. Kirjan viimeiset seitsemisenkymmentä sivua pureutuvat dialektologiaan ja nimiin.

Itselleni kirjan ehkä mielenkiintoisinta antia oli seurata ruotsiin (ja Ruotsiin) kohdistuneiden käsitysten muuttumista. 1600-1700-lukujen taiteessa Ruotsia pidettiin eurooppalaisen kulttuurin syntypaikkana ("Olof Rudbeck [...] hävdade [i Atland eller Manhem] att Sverige är den europeiska kulturens urhem", s. 19), ja tätä perusteltiin nimenomaan kielellisin argumentein, vaikka vain paria vuosisataa aiemmin oli pienestä kiinni, ettei koko kieli muuttunut vain saksan tai tanskan variantiksi. Nykypäivän ruotsin ja englannin suhdetta käsiteltiin myös sangen mielenkiintoisesti ja kattavasti.

Itse kielihistoriallinen osio oli kattava, mutta epäilenpä, etten olisi saanut siitä kovinkaan paljoa irti ilman luentoja. Tämä tosin johtunee eniten oppimistyyleistä ja -taktiikoista: itse opin parhaiten kuuntelemalla ja kirjoittamalla, ts. luentotyylinen opetus sopii minulle kirjatenttejä huomattavasti paremmin. Ihmetystä herätti kuitenkin Petterssonin esitys ruotsin vokaaliavaruudesta: /
/-äänne allofoneineen oli sijoitettu kumman avoimeksi, mutta tässä kohtaa on tietysti otettava huomioon paitsi murteissa esiintyvät mahdollisuudet myös lukijan (ts. allekirjoittaneen) suppeahkot tiedot ruotsin foneettisesta rakenteesta. Odotan innolla kevään fonetiikan kursseja, mikäli niille olen mahtunut mukaan...


(3 comments | Leave a comment)

December 15th, 2008


06:26 pm - Silas Marner (Eliot, George)

Tekijä: Eliot, George
Julkaisuvuosi: 1861
Alkuperäisnimi: Silas Marner: The Weaver of Raveloe
Suomennos: Silas Marner: Raveloen kankuri
Lukukieli: englanti
Arvio: 3/5

Silas Marner oli viimeinen kolmesta brittikirjallisuuden jatkokurssia varten lukemastani romaanista (aiemmat olivat Austenin Sense and Sensibility sekä Brontën Wuthering Heights), ja näistä kolmesta ehdottomasti vähiten minuun vaikutuksen tehnyt. Romaanin alku oli suorastaan tylsä, keskikohta ihan kiitettävän mielenkiintoinen, mutta loppu niin kliseinen, että oksat pois.

Tässä välissä on aivan pakko ihmetellä sitä, miten kaikki lukemamme romaanit olivat naiskirjailijoiden kirjoittamia. Mitähän ihmettä? Feminismin vastaisku, kosto viktoriaaniselle ajalle – jotain niillä linjoilla, olettaisin.

Ei sillä, etteikö romaani käsittelisi mielenkiintoisia teemoja: uskonnollinen puritanismi, miehen ja naisen asema yhteiskunnassa, uskonnon korvaaminen rahanpalvonnalla, teollistumisen uskonnon syrjäyttäminen, eri yhteiskuntaluokkien väliset asemat jne. Ainakin minä nautin siitä, että saan tulkita rivien välejä niin, että savu nousee korvista. Kirjan loppu on kuitenkin niin kovin, kovin kliseinen ja siirappisen onnellinen, että lukija alkaa voida lähes fyysisesti pahoin. Onhan se kivaa, jos päähenkilöt elävät onnellisena elämänsä loppuun saakka, mutta tarvitseeko sitä noin selvästi alleviivata?

Ilman kirjaan ja kirjailijaan liittynyttä huippumielenkiintoista luentoa olisin luultavasti manannut kirjan alimpaan helvettiin. Kyse saattaa olla siis yksinkertaisesti siitä, että olen naiivi ja tyhmä lukija, mutta toisaalta tämän kirjan tulkintaan vaadittavia taustatietoja ei nykypäivän yleissivistävästä koulutuksesta taida juuri kukaan saada revittyä. Kieli on kuitenkin jo Brontëenkin verrattuna nykyaikaista: Silas Marnerissa jopa murteellinen kerronta on helpohkosti ymmärrettävää ja sanasto on yleisestikin simppelimpää.

Silti minun on myönnettävä olevani pettynyt. Muiden kurssin valikoitujen romaanien perusteella odotin niin paljon enemmän, vaikka toki jotain osasin epäilläkin sen perusteella, etten Eliotista juuri mitään etukäteen tiennyt.

 

 

 

Författare: Eliot, George
Utgivningsåret: 1861
Originalnamnet: Silas Marner: The Weaver of Raveloe
Språket: engelska
Betyg: 3/5

Av de tre böcker jag läste för fortsättningskursen i brittisk litteratur var Silas Marner den sista och sämsta. Jag vill ändå inte säga att boken vore rätt dålig, nej, men om (och när) man jämför den med Austens Sense and Sensibility och Brontës Wuthering Heights (de andra böckerna vi läste) kan man inte tänka på något annat sätt. Det är lite konstigt att vi bara läste böcker skrivna av kvinnliga författare, är det inte? Feminismen slår tillbaka eller så hämnas den på den viktorianiska perioden, tror jag. ;)

Början av romanen var något tråkigt, men det blev intressantare när man fortsatte läsa. Det som gjorde mig nästan förbannad var ju slutet: det var ju en sådan stor klyscha att jag nästan slängde boken ifrån mig! Det är ju fint att huvudpersonerna får leva lyckliga i resten av sina liv, men behöver man säga det så där jäkligt tydligt? Glömmer man bort det, kan man säga att boken handlar om många rätt intressanta teman: religiös puritanism, samhällelig position när det gäller olika kön eller människor som har olik social status, eller religioner i allmänhet. Jag tycker det är nästan ledset hur lätt Silas byter sin tro mot pengar (nja, inte på riktigt, men om ni har läst boken vet ni kanske vad jag försöker säga). Man skulle kanske fråga om religionen (eller i alla fall den kristna tron) började dö när industrialismen slog igenom.

Språket i boken är ganska modernt när man jämför det med t.ex. språket i böckerna av Brontë. Det går lätt att förstå till och med de dialektala delarna i Silas Marner medan det var riktigt svårt att försöka förstå vad Joseph säger i Svindlande höjder. Men det ändrar inte det att jag blev besviken över boken.


(Leave a comment)

November 22nd, 2008


12:25 pm - Ord är regn (Nygren, Gun)

Författare: Nygren, Gun (red. Nyström, Carita)
Utgivningsåret: 1998
Originalnamnet: Ord är regn: Dikter i urval 1984-1994
Språket: svenska
Betyg: 5/5


En vän till mig lånade boken till mig i tisdags, och jag läste den igår kväll. Först tänkte jag på att läsa bara ett par dikter, men om ett par timmar märkte jag att jag hade läst igenom hela boken – och höll på att tåras (något som aldrig sker, hör ni)!

Men innan jag berättar mer om det ska jag medge att jag ingenting visste om Nygren innan min vän nämnde henne. Det är lite synd, faktiskt, eftersom jag tvivlar att särskilt många finländare (i alla fall finskspråkiga) har hört om henne. Hennes stil är ren och vacker, och hon var väldigt skicklig att skapa starka bilder utan att behöva använda många ord.

Nygrens poesi är klassiskt vacker men samtidigt modern. Språket kan bara beskrivas som vackert flytande, stilig, enkel svenska. Naturen finns i bakgrunden i alla hennes dikter, vilket ger dem lite hippieliknande stämning. Eller finns det något annat – kanske till och med bättre – sätt att beskriva stämningen som man får när man läser igenom raderna som ”Min fader var en gud./ Min moder var ett träd./ Jag är vindens ande”?

Om jag ska säga någonting negativt, vill jag säga att det skulle ha varit mycket fint att få läsa dessa dikter redan i september eller i oktober när det var höst. Hösten spelar en riktigt stor roll i Nygrens dikter, och när det är lika vackert och vitt därute som det är idag, kan det hända att man glömmer bort hur färgstarkt och mörkt det brukar vara på hösten (och ofta samtidigt!) och hur regnet doftar. Men jag ska ta en risk här och ändå citera en höstdikt.

"Det händer ibland
att man vill krypa ner i jorden
och dra igen jordskorpan över sig.
Eller att man får lust att sitta i en roddbåt
som seglar iväg till Kina.
Speciellt om hösten
får man lust
att förhandla om själabyte.
Exakt då när blommorna dör
och är på väg till blomsterhimlen."

 



(Leave a comment)

November 17th, 2008


10:23 pm - Barndom (Carpelan, Bo)

Författare: Carpelan, Bo
Utgivningsåret: 2008
Originalnamnet: Barndom (
Albert Bonniers Förlag)
Språket: svenska
Betyg: 4/5


Han lever i två världar, i barnens i bibliotekets bottenvåning och i de vuxnas värld, uppe i tredje våningen. Han lånar från båda, han stjäl, han sluter inne, han släpper fria de märkligaste tankar, de sällsammaste landskap. Han är läsarfågeln, ordslukaren, den hårda drömmaren, den slagfärdiga enslingen.” (s. 173)

Jag älskar och hatar Carpelans stil att skriva – samtidigt. Hur kan det vara att sådana vackra, fint formulerade satser får mig att känna mig en ren idiot och ett naivt barn? Och detta gäller både Carpelans dikter och hans romaner.

Det är lite underligt hur klart jag såg mig själv i huvudpersonen i Barndom. Det är inte så konstigt att jag ser mig själv i en manlig person utan det att denna person är äldre än mina föräldrars föräldrar. Davi är ju född samma år som Carpelan (1926). Kanske är det bara att det ingen annan finns som kan beskriva 30-talets stämning lika väl som Carpelan. Detsamma hände ju när jag läste Berg tidigare i år. Jo, kanske borde jag ha fötts på 20- eller 30-talet…

Carpelans språk är vackert och komplicerat, riktigt poetiskt. Åtminstone i denna bok finns det mycket finlandssvenska och rena finska ord, vilket som troligen gör det ganska svårt för en svensk person att läsa boken. (Och nej, det finns inte en fullständig översättning i boken. Vissa delar har översätts bland själva berättelsen, jo, men inte allt.) Kapitlen är ganska korta, och det ger boken en viss rytm.

Råkade någon fråga mig om bokens huvudteman, skulle jag nog säga att de är barnets sorg och ensamhet. Det finns ju mycket mer i boken – och jag är helt säker på att det finns en hel massa saker som ett dumt barn liksom jag inte kan hitta.

 

 

 

Tekijä: Carpelan, Bo
Julkaisuvuosi: 2008
Alkuperäisnimi: Barndom
Suomennos: Lapsuus (
Otava)
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 4/5


Han lever i två världar, i barnens i bibliotekets bottenvåning och i de vuxnas värld, uppe i tredje våningen. Han lånar från båda, han stjäl, han sluter inne, han släpper fria de märkligaste tankar, de sällsammaste landskap. Han är läsarfågeln, ordslukaren, den hårda drömmaren, den slagfärdiga enslingen.
(s. 173)

Minulla on hyvin kummallinen viha-rakkaus-suhde Carpelaniin. Toisaalta rakastan hänen kirjoitustyyliään, toisaalta vihaan juurikin Carpelanin kirjoitustyyliä ja sitä, miten se saa minut tuntemaan itseni tyhmäksi, täysin idiootiksi, naiiviksi kakaraksi. Tämä pätee niin Carpelanin runoihin kuin romaaneihinkin, sekä suomeksi että ruotsiksi.

Barndom on sinänsä kummallinen kirja, että samaistun hyvin voimakkaasti sen päähenkilöön, Daviin. Tässä sinänsä ei ole mitään kummallista, samaistun melko usein mieshahmoihin. (En poikkeuksetta, mutta ei se tavatontakaan ole.) Davin tapauksesta tekee kummallisen se, että poika on syntynyt samana vuonna kuin Carpelan itse (1926) ja on siis vanhempi kuin yksikään isovanhemmistani. Tästä huolimatta samaistun pikkuvanhaan poikaan ja hänen ajatuksiinsa poikkeuksellisen voimakkaasti, hengittäen samalla sisääni aimon annoksen 30-luvun ilmapiiriä.

Carpelan kirjoittaa kauniisti ja monimutkaisella, runollisella kielellä. Ruotsin sekaan on pujahtanut suomenruotsalaisia ja suomenkielisiä sanoja, jotka varmasti vaikeuttavat ruotsalaisen lukijan lukuprosessia. (Ja ei, niitä ei Ruotsissa myytävässä versiossa ole käännetty tai edes selvennetty. Ei ainakaan käytössäni olevassa ensipainoksessa.) Carpelan on toki ujuttanut jonkin verran käännöksiä kerronnan joukkoon, muttei läheskään täydellisiä. Luvut ovat enimmäkseen lyhyehköjä, vain muutaman sivun pituisia, ja rytmittävät omalla tavallaan lukukokemusta.

Kysyttäessä nostaisin kirjan pääteemoiksi lapsen surun ja yksinäisyyden. Paljon muutakin silti löytyy – ja varmasti paljon sellaistakin, jota minun kaltaiseni ”kakara” ei yrityksistään huolimatta löydä.


(Leave a comment)

November 13th, 2008


12:17 pm - Wuthering Heights (Brontë, Emily)

Tekijä: Brontë, Emily
Julkaisuvuosi: 1847
Alkuperäisnimi: Wuthering Heights
Suomennos: Humiseva harju
Lukukieli: englanti
Arvio: 5/5

Minun ja Humisevan harjun yhteistä historiaa voisi kuvata vähintäänkin sekavaksi. Ensimmäisellä lukukerralla en ymmärtänyt kirjaa enkä saanut minkäänlaista otetta hahmoista. Toisella kerralla järkytyin ymmärtäessäni paitsi tajuavani juonta ja kerrontaa myös pitäväni siitä. Nyt kolmannella lukukerralla – ja ensimmäistä kertaa kirjaa alkuperäiskielellä lukiessani – olin aivan myyty. Brontën tapa pyöritellä sanoja ei ole välittynyt ainakaan minun kohtaamissani suomennoksissa, joten lukukokemuksena Wuthering Heights oli aivan eri kirja kuin Humiseva harju.

Tällä kertaa ärsyynnyin aiempia kertoja enemmän Catherine vanhemman lapsellisuudesta sekä joissain määrin jopa pelkäsin Heathcliffiä. (Miten en ole ennen kiinnittänyt huomiota siihen, että heppu tosiaan kaivaa/kaivauttaa Catherinen haudan auki?!) Lintonin yhtäläisyys tätinsä kanssa oli myös huomattava, samalla tavalla tajusin vasta nyt Haretonin ja Heathcliffin samankaltaisuuden. Haretonin onneksi on eri juttu olla tyhmä kuin hullu – ja tässä kohtaa ensin mainittu on vaihtoehdoista parempi.

Olen silti luennoijan kanssa täysin samaa mieltä siitä, että jos Wuthering Heightsia kuvailee sanoin ”the greatest love story ever written”, kannattaisi ehkä paitsi pohtia, millaista rakkautta oikeastaan ajattelee, myös käydä tarkastuttamassa päänuppinsa. Toisaalta juuri tästä hieman kummallisesta, jopa raa’asta rakkauskuvauksesta johtuen pidän Emily Brontën ainoasta romaanista enemmän kuin vaikkapa Charlotte-siskon Kotiopettajattaren romaanista (engl. Jane Eyre): eihän rakkaus kirjan kansien ulkopuolellakaan aina ole niin vaaleanpunaista, kaunista, ihanaa ja kaikki esteet ylittävää.

 

 

 

Författare: Brontë, Emily
Utgivningsåret: 1847
Originalnamnet: Wuthering Heights
Översättning till svenska: Svindlande höjder
Språket: engelska
Betyg: 5/5

Svindlande höjder och jag har en ganska lång gemensam historia. Den första gången jag läste den förstod jag inte särskilt mycket om handlingen eller personerna. Den andra gången var någon slags chock – jag märkte ju att jag inte bara förstod boken utan gillade den också! Nu när jag har läst boken den tredje gången kan jag medge att jag älskar den, särskilt på engelska. Brontës sätt att använda ord kommer inte igenom när man ser på en översättning till finska. Jag borde kanske forska om det gäller översättningar till svenska också. :D

Jag gillar inte Catherine den äldre. Hon är barnslig och irriterande. Denna gång blev jag också lite rädd av Heathcliff. (Hur kan det vara att jag inte har märkt hur galen han är tidigare? Han vill ju famna en död person!) Linton är väldigt lik sin tant, insåg jag, och Hareton är ännu mer lik Heathcliff. Hareton borde vara glad eftersom det inte är detsamma om man är galen och om man är dum. I detta fall är det nästan bättre att vara lite dum.

Liksom föreläsaren sa, dem som beskriver Wuthering Heights med ord som ”the greatest love story ever written” borde tänka om på vad de menar när de talar om kärlek – och troligen åka strax till psykolog. Men när allt kommer omkring är det just denna underliga, till och med brutala kärleksbeskrivning som lockar läsare till boken. Och det är just den som gör Emily Brontës enda roman bättre i mina ögon som till exempel Charlotte Brontës Jane Eyre: kärleken är ju inte bara skön, vacker, härlig och så vidare i ”riktiga” världen heller.


(Leave a comment)

November 9th, 2008


04:16 pm - The Comfort of Strangers (McEwan, Ian)

Tekijä: McEwan, Ian
Julkaisuvuosi: 1981
Alkuperäisnimi: The Comfort of Strangers
Suomennos: Vieraan turva
Lukukieli: englanti
Arvio: 4/5


Minä pidän kovin McEwanin kirjoitustyylistä – ja joka kerta lukiessani kiitän kaikkia mahdollisia jumalolentoja siitä, etten luultavasti koskaan joudu niitä kääntämään. En luota pätkänkään vertaa siihen, että saisin McEwanin kauniin, soljuvan, värikkään englannin väännettyä edes puoliksi yhtä vaikuttavaksi suomeksi.

Itse tapaan lähteä tämän nimenomaisen kirjailijan kanssa liikkeelle juuri yksityiskohtaisuudesta, kuvailun uskomattomasta tarkkuudesta. Vaikka McEwanin kirjojen virkkeissä on enemmän attribuutteja ja adverbiaaleja ja ties mitä, kerronta on silti sujuvaa ja etenee omalla painollaan, kuin itsellään. Tyyli on omalla tavallaan provosoivaa ja haastaa lukijan pohtimaan, voiko esimerkiksi pikkulapsen äännehdintää kuvata sanoin ”thick, guttural vowel sound” (ja ei, en lähde kääntämään sitä).

Yksityiskohtaisuudestaan huolimatta McEwanin kieli ei silti ole vulgaaria edes kuvaillessaan – öh – saniteettitiloissa yleensä tapahtuvia toimia. Seksi ja seksuaalisuus ovat kovin tärkeässä osassa The Comfort of Strangersissa, mutta minunkaan kaltaiseni punasteleva lukija ei kokenut lukukokemusta kiusalliseksi – poikkeuksena tosin aivan viimeinen kohtaus, jossa seksuaalisuudella oli jotain roolia: se oli ihan oikeasti häiritsevä.

McEwan rakentaa – taas kerran – romaanin tunnelman esimerkillisesti, kierolla tavalla jopa kauniisti. Ensimmäisestä sivusta lähtien lukija huomaa odottavansa jotain – mitä tahansa – pienen äänen nalkuttaessa takaraivossa siitä, että mitä se jokin sitten onkin, siitä tuskin seuraa mitään hyvää.

Yksi tämän hetken ehdottomasti parhaista kirjailijoista. The Comfort of Strangers ei ole suosikkini herran tuotannosta, mutta ehdottomasti lukemisen arvoinen siitä huolimatta.

 

 

 

Författare: McEwan, Ian
Utgivningsåret: 1981
Originalnamnet: The Comfort of Strangers
Översättning till svenska: Främlingars tröst
Språket: engelska
Betyg: 4/5


Jag älskar McEwans stil att skriva – och varenda gång jag läser en text som är skriven av honom tackar jag alla möjliga gudar för att jag inte behöver översätta den. Det skulle inte gå bra. Till och med min finska – mitt modersmål – känns ganska fattig när man jämför den med McEwans underbart vackra engelska.

Det finns ett otroligt stort antal detaljer i allt som McEwan skriver: jag tror han använder flera adjektiv och adverb i en sats än jag i ett helt avsnitt. Men McEwans språk är aldrig vulgär, inte ens när han beskriver saker och ting som vanligen äger rum i en toa. (Ni vet väl vad jag talar om, eller?) När det gäller The Comfort of Strangers spelar sex och sexualitet en väldigt stor roll. Lyckligtvis är McEwan så otroligt bra att till och med en sådan person som jag kan läsa utan att rodna eller känna sig obekväm. Det finns ju ett undantag, nämligen det sista avsnittet som handlade om sex. Det var ju något störande.

Stämningen i romanen är vackert byggd. Läsaren väntar hela tiden, från och med den allra första sidan, på någonting som ska hända utan att veta vad det egentligen är han eller hon väntar på. Det enda man vet är att berättelsen inte kommer att sluta på ett sätt som kan beskrivas som lyckligt.

McEwan är utan tvivel en av de absolut bästa författarna av våra dagar. Även om The Comfort of Strangers är inte min favorit bland hans verk, så är den fortfarande värd att läsa.


(Leave a comment)

October 29th, 2008


07:42 pm - Vill gå hem (Gardell, Jonas)

Författare: Gardell, Jonas
Utgivningsåret: 1988
Originalnamnet: Vill gå hem
Språket: svenska
Betyg: 3/5


”Och tänk om det visar sig att de kristna och muslimerna och buddisterna har fel, och att en liten eskimåstam på Grönland har rätt och Gud är en isbjörn! Så förvånade de andra kommer att bli!” (s. 97)

Vill gå hem är en berättelse om två olika systrar, Rut och Rakel, som hamnar in i en situation där de måste dela en lägenhet. Berättaren är Daniel, son till Rut. Även om jag var född i slutet av 1980-talet har jag alltid tyckt mer om barndomsskildringar som äger rum på 70-talet (jo, jag vet jag är galen), och denna bok är ingen skillnad. Även om jag är mer eller mindre bekant med det som pågår kan jag inte föreställa mig hur det skulle kännas att vara i Daniels situation – eller Ruts eller Rakels heller.

Boken är ju helt okej, jo, men jag tycker att Gardells still att skriva har blivit ganska mycket bättre under när han blivit äldre. Hans nyare böcker verkar vara mer kyniska, på något sätt, och det tycker jag om. Han är ju lika skarp i sina beskrivningar i Vill gå hem som han numera är, men någonting saknas ändå.

Som kuriositet vill jag nämna att man lärde finska skoleleverna just denna åttiotalsslang i början av 2000-talet. Då förstod jag det inte, men numera är det förfärligt klart för mig varför mina svenskspråkiga kompisar tyckte att det var någonting väldigt löjligt med mitt sätt att tala svenska.
Jag försökte ju bara vara cool! :D

 

 

 

Tekijä: Gardell, Jonas
Julkaisuvuosi: 1988
Alkuperäisnimi: Vill gå hem
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 3/5


”Och tänk om det visar sig att de kristna och muslimerna och buddisterna har fel, och att en liten eskimåstam på Grönland har rätt och Gud är en isbjörn!
Så förvånade de andra kommer att bli!” (s. 97)

Vill gå hem on kertomus kahdesta erilaisesta sisaruksesta, Rutista ja Rakelista, jotka löytävät itsensä yllättäen asumasta saman katon alla, kerrottuna (enimmäkseen) Rutin Daniel-pojan näkökulmasta. Kahdeksankymmenluvulle sijoittuvan kirjan tapahtumat tuntuivat samaisen vuosikymmenen lopulla syntyneestä lukijasta yhtä aikaa kaukaisilta ja läheisiltä, mutta väittäisin edelleen samaistuvani edelleen 70-luvulle sijoittuviin kasvukertomuksiin. (Olen hullu, tiedän.)

Kirja on ihan hyvä, ei siinä mitään, mutta rohkenisin väittää Gardellin tyylin parantuneen sitä mukaa, kun miehen hiukset ovat harventuneet. Olen tottunut lukemaan kyynistä, jopa ironista, mutta tarkkanäköistä Gardellia. Kun kyynisyys otetaan pois, puhdas tarkkanäköisyys vaikuttaa kiitettävän tylsältä. Kuriositeettina kuitenkin mainittakoon, että kirjan (80-lukulainen) slangi on prikulleen sitä, mitä suomalaiset yläkoulutason ruotsin oppikirjat viljelivät ainakin vielä 2000-luvun ensimmäisinä vuosina. Ilmankos ruotsalaisia kavereitani hymyilytti kuunnella minua, kun viljelin ”cooleja” fraaseja sangen ahkerasti vielä jokunen vuosi sitten. :D


(Leave a comment)

07:02 pm - Pygmalion (Shaw, Bernard)

Tekijä: Shaw, Bernard
Julkaisuvuosi: 1912
Alkuperäisnimi: Pygmalion
Lukukieli: englanti
Arvio: 4/5


"But [with sudden humility] I shall miss you, Eliza.
[He sits down near her on the ottoman]. I have learnt something from your idiotic notions: I confess that humbly and gratefully. And I have grown accustomed to your voice and appearance. I like them, rather." (s. 133)

Kuten ehkä olen joissain yhteyksissä hehkuttanutkin, poikkesin syyslomallani Tukholmassa katsastamassa "My Fair Ladyn" uusimman ruotsalaisproduktion, ja pitihän oikeaan tunnelmaan virittäytyä tuijottelemalla elokuvaa (Rex Harrison Higginsinä ja Audrey Hepburn Elizana), kuuntelemalla alkuperäislevytystä (Rex Harrison & Julie Andrews) sekä tietty paikkaamalla yleissivistyksessäni möllöttänyt näytelmänkokoinen aukko lukemalla Bernard Shaw'n alkuperäisteos.

Musikaalin ja sen perusteella tehdyn elokuvan ulkoa osaavana näytelmäkäsikirjoitus ei sinänsä tarjonnut juurikaan uutta. Sekä musikaali että elokuva(t) ovat sangen uskollisia esikuvalleen – jopa repliikin tarkkuudella. Tosin musikaaliin ja näytelmään on Pygmalioniin verrattuna poikkeuksellisesti lisätty asioita; yleensähän näytelmän kohtauksia pudotetaan pois elokuvaversioista.

Helppolukuinen ja hyväntuulinen, aivan kuten musikaalikin. Musikaalin fanaattisimpia ystäviä, jotka ehkä eivät näytelmään ole tutustuneet, varoitettakoon kuitenkin lopun erilaisuudesta. Aina tohveleita ei löydykään.

 

 

Författare: Shaw, Bernard
Utgivningsåret: 1912
Originalnamnet: Pygmalion
Översättning till svenska: Pygmalion
Språket: engelska
Betyg: 4/5



"But [with sudden humility] I shall miss you, Eliza. [He sits down near her on the ottoman]. I have learnt something from your idiotic notions: I confess that humbly and gratefully. And I have grown accustomed to your voice and appearance.
I like them, rather." (s. 133)


Förra vecka tillbringade jag i Stockholm – och fick den efterlängtade chancen att gå på Oscarsteatern att se på den nyaste versionen av ”My Fair Lady” med Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Jan Malmsjö mfl. Naturligtvis behövde jag lyssna på musikalen på engelska för det, se på filmen med Rex Harrison och Audrey Hepburn – och läsa den ursprungliga pjäsen av Bernard Shaw.

Jag var överraskad av att musikalen och filmerna följer pjäsen så noggrant – och det finns till och med några saker och ting (dvs. scener) i musikalen som inte finns i pjäsen. Vanligtvis brukar man ju tappa bort scener i pjäsen när man gör den till en musikal eller film.


Pjäsen var väldigt lätt att läsa och förstå, och den fick mig att le – precis liksom musikalen brukar göra. De som älskar musikalen ska ändå varnas: pjäsen slutar på ett olikt sätt än musikalen. Det går alltid inte att hitta de där jävla tofflorna.


Och jag borde kanske också nämna att musikalen på Oscarsteatern är absolut otroligt fin!
Nu är jag nästan kär i Tommy Körberg. :D


(1 comment | Leave a comment)

October 19th, 2008


09:00 pm - Bitterfittan (Sveland, Maria)

Författare: Maria Sveland
Utgivningsåret: 2007
Originalnamnet: Bitterfittan (
Månpocket)
Språket: svenska
Betyg: 5/5


"Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa." (s. 45)

30-åriga Sara flyr från sitt liv och sin familj till Teneriffa med Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga. Den veckan tillbringar hon genom att tänka igenom sitt liv och visa att man blir en feminist när man växer upp i en chauvinistisk miljö. Det finns väldigt lite i detta som är originellt, men Svelands sätt att skriva och beskriva gör det att boken blir en av de mest intressanta böcker jag har läst i år.

Det tar lite över 200 sidor av Sveland att säga väldigt mycket om feminismens historia, vikten och den moderna skönhetsidealen, amningskulten, att vara mamma, alkoholismen och stringtrosor (som en modern feminist naturligtvis ogillar!). Det gör hon genom att använda riktigt fint, analyserande språk – och bitterfitta-statistik.

Slutet var ju en riktig antiklimax, men jag har bestämt mig att tolka det som sarkastiskt, därför det höga betyget. Dessutom kan en finne ju inte ge ett dåligt betyg till en bok som nämner en LYCKLIG finsk familj som verkar fungera bättre än svenska familjer.
Wow!

 

 

Tekijä: Sveland, Maria
Julkaisuvuosi: 2007
Alkuperäisnimi: Bitterfittan (
Månpocket)
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 5/5


"Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän.
Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa." (s. 45)

30-vuotias Sara pakenee ahdistustaan, katkeruuttaan – perhettään – viikon lomalle Teneriffalle. Viikon aikana hän ehtii käydä läpi koko elämänsä ja todistaa, että feministiksi kasvetaan sovinistisessa ympäristössä. Feminismin juuret löytyvät jo varhaislapsuudesta, kaikki miehet (tai ainakin miesten ehdoton enemmistö) ovat sikoja ja ajavat vaimonsa kurjuuteen tavalla tai kolmannella. Teema sinänsä ei siis ole millään tapaa uusi, mutta Svelandin värikäs kielenkäyttö ja realistinen kuvaus tekevät kirjasta yhden tämän vuoden ehdottomasti kiinnostavimmista lukukokemuksista.

Vähän päälle kahdensadan sivun aikana Sveland ehtii käsitellä naisen elämää Saran näkökulmasta. Analysoiva, puhekielinen kerronta preesensissä ehtii eritellä muun muassa feminismin historiaa yleisesti, painoa ja nykyaikaista kauneusihannetta, äitiyttä ja äidinvaistoja, imetyskulttia, oikeudenmukaisuutta, alkoholismia ja stringejä – joidenkin kohdalla herttaisten bitterfitta-tilastojen avulla.

Kirja on poikkeuksellisen mukaansatempaavaa luettavaa ja sai jopa minut kiehumaan hiljaa itsekseni maailman (tai oikeastaan miesten) epäoikeudenmukaisuudelle. Kirjan loppu oli kuitenkin yksi pahimmista antikliimakseista, joihin olen koskaan törmännyt, mutta päätin hiljaa itsekseni tulkita sen sarkasmina ja olla vähentämättä pisteitä arviostani.

Erityisenä kuriositeettina mainittakoon, että tässä ruotsalaisessa kirjassa on onnellinen, esimerkillinen suomalainen perhe. Vau!


(Leave a comment)

October 17th, 2008


10:00 pm - Kärsimys ja ilo (Huovinen, Eero)

Tekijä: Huovinen, Eero
Julkaisuvuosi: 2006
Alkuperäisnimi: Kärsimys ja ilo (WSOY)
Lukukieli: suomi
Arvio: 4/5


Melkein heti blogin alkuun tutustutan teidät lempipaheeseeni: harrasteluteologiaan. Oikeastaan kyse on minun kohdaltani harrastuksesta, kirjojen kirjoittajien kohdalla useimmiten ammatista. Ei kuitenkaan takerruta termeihin tässä kohtaa, säästetään se kielitieteellisiä julkaisuja varten.

Kärsimys ja ilo -kirjassaan Huovinen käy jae jakeelta läpi seitsemän ns. katumuspsalmia (Ps. 6, 32, 38, 51, 102, 130 ja 143) – ja tehokkaasti käykin! Huovisen kirjoitustyyli hurmasi minut jo ensimmäisten sivujen aikana, kun hoksasin herran analysoivan psalmien kieltä niin tehokkaasti, että minun kaltaiseni keskiverto kielitieteilijä kalpenee vertailussa. Minulle kirjan antoisimmat kohdat liittyivät enimmäkseen juuri kielen kanssa leikkimiseen. Mitä eroa on tuonelalla, helvetillä ja kadotuksella? Voiko nykymaailmassa enää tosissaan sanoa uskovansa Kristuksen "astuneen alas tuonelaan" ja "astuneen ylös taivaaseen", kun kuitenkin tiedetään, että ylöspäin mentäessä vastaan ei tule kristinuskon taivasta eikä toisaalta myöskään maan sisään poratessa päästä tuonelaan/helvettiin/kadotukseen?

Ei Huovinen silti pitäydy pelkässä terminologiassa. Hänen käyttämänsä kieli on käytännössä kokonaan jargon-vapaata, ja harvoille poikkeuksillekin on tarjolla "suomennos", selkokielennös. Psalmianalyysin lisäksi Huovinen pohtii mm. Jumalan oikeudenmukaisuutta ja kirkon varsinaista tehtävää palaten usein Vanhaan kirkkoraamattuun (1933/38) ja virsikirjan pariin.

Ehdottomasti lukemisen arvoinen kirja jokaiselle, jonka sydän sykähtää ihan erityisellä tavalla De profundis -psalmin kohdalla – tai joka jostain muusta syystä nauttii Psalmien kirjan selailusta.

 

Författare: Huovinen, Eero
Utgivningsåret: 2006
Originalnamnet: Kärsimys ja ilo
Översättning till svenska: (ordagrant ’Lidande och glädje’)
Språket: finska
Betyg: 4/5

En gång trodde jag att jag skulle bli teolog. Så gick det inte, men fortfarande njuter jag av att läsa teologiska artiklar och böcker – och Huovinens bok är just en sådan.

I Kärsimys ja ilo går Huovinen igenom sju psalmer (Ps. 6, 32, 38, 51, 102, 130 ja 143) som handlar om ångern – och det gör han effektivt! Hans stil att skriva är lättförståelig, och jag njöt väldigt mycket av hans metoder för psalmtolkningen: de är nämligen väldigt språk- och litteraturvetenskapliga. Huovinens text är nästan helt och hållet fri från jargong och råkar det stå ett eller två jargongord i texten finns det också en ”översättning” till finska.

Hela boken handlar ju inte om ordval i psalmer utan Huovinen skriver och tolkar mycket sådant som handlar om begrepp som Guds rättvisa och kyrkans verkliga funktion. Om och om igen hänvisar han till den äldre bibelöversättningen (1933/38) eller den finska psalmboken.

Boken är absolut värd att läsa för alla som njuter av att läsa psalmer (De profundis-psalmen är ju en av de vackraste texterna någonsin skriven) – och som kan finska tillräckligt bra.


(Leave a comment)

September 26th, 2008


12:32 pm - Vadelmavenepakolainen (Nousiainen, Miika)

(2007)




”Mikko Virtasella on ongelma. Hän ei tahdo olla suomalainen mies, mörökölli, ahdistuksen ja huonon itsetunnon ruumiillistuma. Hän on päättänyt tulla ruotsalaiseksi.

Helppoa se ei ole: Ruotsin kansalaisuutta ei heltiä miehelle, joka ei ole asunut maassa päivääkään, eroaminen Suomen armeijasta ei ota onnistuakseen, eikä työnantaja suostu myöntämään edes Victorian syntymäpäivää palkalliseksi vapaaksi.
Virtanen ei kuitenkaan luovuta.
Hänestä sulkeutuu Mikael Andersson – empaattinen, rakastava ja keskustelutaitoinen ruotsalainen perheenisä Göteborgista. Hinta on kova, mutta mihinpä ei ihminen olisi valmis saadakseen asua maailman demokraattisimmassa yhteiskunnassa, kansankodissa, missä ovetkin avautuvat kutsuvasti sisäänpäin.”


Kyllä, kyllä, kyllä. Tiedän, että olen ehkä viimeinen ihminen koko Suomessa, joka lukee tämän kirjan. Ja minähän vielä olen ruotsin opiskelija ja täysi svekomaani! Miten tämä on ylipäätään mahdollista? Älkää minulta kysykö. Parempi kuitenkin myöhään kuin ei milloinkaan, vai mitä?

Olin kuullut kirjasta paljon. Hirmu paljon. Yksi sanoi kirjaa suomalaisen kaunokirjallisuuden kulmakiveksi, Kalevalaa suuremmaksi. Toinen sanoi kirjan olevan hauskin koskaan kirjoitettu. Kolmas kysyi, onko minua haastateltu kirjaa varten. Lopulta paineet kävivät liian suuriksi ja sorruin ostamaan pokkarin, vaikka olin vannonut siirtyväni kirjakauppojen kanta-asiakkaasta kirjastoon. Niin siinä vain joskus käy.



”Olen joskus miettinyt, onko ruotsalaisuus minulle uskonto. Ei se ole, se ei täytä perinteisiä uskonnon tunnusmerkkejä, päinvastoin. Ruotsalaiset eivät esimerkiksi sodi, kuten uskonnot tekevät. Eikä ruotsalaisuudelle ole kirkon kaltaisia pyhiä paikkoja; koko maa ei voi olla kirkko. Ruotsalaisuus ei ole uskonto. Ruotsalaisuus on paljon enemmän kuin uskonto.

Siihen tulokseen olen kuitenkin mietteissäni tullut, että ruotsalainen sosiaalidemokratia muistuttaa uskontoa, vaikka se on paljon kauniimpaa kuin yksikään uskonto. Uskonto tarvitsee marttyyrinsä. Kristinuskolla on Jeesus ja pari muuta vakaumuksensa takia kuollutta.

Ruotsalaisen sosiaalidemokratian marttyyri on Olof Palme. - - Olof kuoli sosiaalidemokratian nimissä.” (s. 36)



Näin jälkikäteen ajateltuna, kirja muistuttaa melkoisesti loppukesästä lukemaani opusta Visst är det härligt att vara svensk!. Ruotsalaisuudesta tosiaan tehdään molemmissa kirjoissa uskonnon kaltainen, lähes pakkomielteinen ilmiö. Jantelagen pyörittää yhteiskuntaa, jossa kaikkien on oltava lagom. (Mutta liian lagom ei tietenkään saa olla. Täytyy olla lagom lagom.) Erityisen paljon kirjan parodisesta asenteesta kertoo tapa, jolla Mikael Andersson lopulta paljastuu Mikko Virtaseksi – suomalaiseksi mörökölliksi. En tahdo kertoa liikaa siltä varalta, että tästä maasta löytyy vielä joku muukin, joka ei ole lukenut kirjaa, mutta mainittakoon kuitenkin, että minä olen aina ollut sitä mieltä, että yhteislaulu on pahasta. Vaikka tietyt Mikko Virtasen maanisen svekomanian piirteet toki tunnistan itsestäni, en edes minä vie ruotsalaisuuspyrkimyksiäni ihan niin pitkälle, että hyökkäisin meteorologi Petri Takalan kimppuun, koska tämä säätä ennustaessaan tapaa aina seisoa niin, että peittää suurimman osan Ruotsia.

Kirja on viihdyttävä ja ajankohtainen, koominen ja tragikoominen samaan aikaan. Kirja pureutuu myös syvälle suomalaisuuteen. Mikä ihme meissä oikein on vikana, kun yritämme kaikin tavoin olla niin ei-suomalaisia? (Tähän sopinee esimerkiksi erityisen hyvin se, että viimeisen vuoden aikana pieni maaplänttimme tuntuu muuttuneen Yhdysvaltain 51. osavaltioksi. Tiedätte hyvin, mihin viittaan.) Kirja kertoo myös melko paljon ruotsalaisten asenteesta suomalaisia kohtaan. Me olemme edelleen suurimman osan mielestä mörrimöykkykansa, jonka suonissa kiertää Koskenkorvaa. Yleistää ei toki saa liikaa, mutta tämä mielipide on länsinaapurissamme yhtä yleinen kuin Suomessa esiintyvä ruotsalaisten homoiksi haukkuminen.


4½/5 – kaiken hehkutuksen väärtti, mutta odotin ehkä jotain vielä mahtavampaa.




Briefly in EnglishCollapse )

(Leave a comment)

12:08 pm - Moomintroll and the End of the World (Jansson, Tove)
The world is ending! Follow the frightfully exciting adventures of Moomintroll, the Muddler, Snufkin and the Snork Maiden, not to mention Thingumy and Bob. Read about the comet that collided with the earth, and about the great flood… Not suitable for very small children!
Moomintroll and the End of the World formed Tove Jansson’s first Moomin comic strip. She drew it in 1947 and 1948 as a present to her friend Atos Wirtanen and his newspaper Ny Tid.
This book includes the original comic strip and a series of articles that illuminate Jansson’s life and work, including an interview with Jansson herself about the creation of Moomintroll and the End of the World. This is the first time any of the material in this Moomin treasure trove has been published in English.”



One might wonder why I, a person who studies Swedish (oh, well, Scandinavian languages) as her main subject, read the book in English instead of Swedish or Finnish. The answer is quite simple. The Finnish (and Swedish) version of the book costs more than 30 Euros, while the English (and Swedish) version costs merely half of that. After all, I am a poor student – and the comic strip had its original, Swedish texts, which were translated into English below. That means that, practically, I read the Moomin part in Swedish, and the essays and interviews in English, right?

Now that I have defended myself, I am free to go right down into the business. But before I do that, I have a(nother) confession to make. I have never, ever reviewed a graphic novel, so that means that you are not allowed to kill me, no matter how horrible this review is going to be.

I think most of us are already aware of the fact that Jansson’s Moomin characters are a bit different from the characters of the Japanese TV show. Personally, I prefer Jansson’s edgy and not-quite-so innocent characters. Do not get me wrong, of course there is a childish, naïve kind of innocence in the characters – but it is not taken so far. The characters drink cognac instead of homemade apple wine, Moominpappa has his tobacco plants, et cetera.

The story itself is an interesting variation of the theme that later turned into Comet in Moominland. Kristina Rotkirch has written about this in her article “Catastrophe and Survival in the World of Moomin” (published in Moomintroll and the End of the World), so I am not going to say more about it, but I still think it is worth mentioning.

The comic is captivating, exciting and utterly adorable. The (quasi-)academic essays (and interviews) offer interesting points of view, and deepen the reading experience further. All in all, this book would have been worth 30 Euros or more – even in a language as silly as English.


4½/5

(Leave a comment)

12:03 pm - Runot 1922-1931 (Kailas, Uuno)
Uuno Kailaan (1901-1933) runot kuuluvat merkittävimpään maailmansotien välisen ajan suomenkieliseen lyriikkaan. Hänen runoutensa elinvoiman takeena on hahmotuksen luja omaperäisyys; synkkää virettä tasapainottaa korkea idealismi.

Tässä teoksessa Kailaan runokokoelmat ilmestyvät ensipainoksen mukaisessa asussaan. Mukana ovat myös kokoelmiin sisältyvät runosuomennokset.

Kailas karsi, korjasi ja kirjoitti uudelleen runonsa puolisen vuotta ennen kuolemaansa. Näistä korjatuista runoista syntyi valikoima Runoja (1932), joka on korvannut runoilijan alkuperäiset runokokoelmat tähän päivään saakka. Markku Envall kirjoittaa esipuheessaan, että Kailas halusi rakentaa runoutensa avulla persoonansa uudelleen. Envallin mukaan Kailaan tekemät muutokset houkuttelevat, pakottavatkin kysymään, mitä virheitä hän runoissaan näki, ja katsomaan, miten ja millä hän ne poisti. Kirja avaa tien näiden kysymysten lähteille. Kokoelmassa näkyy runoilijan kehitystie.”



Uuno Kailas on minulle Se Suuri Runoilija – tiedättehän, ensimmäinen suosikkirunoilijani, ensimmäinen runoilija, joka sai minut liimattua sängylle runokokoelma kädessäni tuntikausiksi uudestaan ja uudestaan. Runoilija, joka näytti minulle, että runoutta voi oikeasti ymmärtää ja että runoudesta voi oikeasti nauttia.

Minä pidän kovin Kailaan suomesta. En vain vanhahtavasta sanastosta vaan myös hänen tavastaan pyöritellä sanoja kaikessa rauhassa ennen kuin vetää (yleensä) viimeisessä säkeessä maton lukijan jalkojen alta. Takakansiteksti osuu poikkeuksellisen hyvin naulan kantaan mainitessaan synkän vireen, jota tasapainottaa korkea idealismi: moniko runoilija pystyy yhtä luontevasti siirtymään kuoleman pelosta ja suoranaisesta ihannoinnista ”Pienen syntisen laulun” kaltaisiin runoihin – yhdessä ja samassa teoksessa?

Kailaan uskonnollinen ahdistus (angst!) osuu maaliinsa, ainakin jos lukija on kroonisesta uskonkriisistä kärsivä entinen wannabe-teologi. Ja teini-ikäinen lukija (itse aloitin Kailaan lukemisen kuusitoistakesäisenä – päätelkää siitä) varmasti pystyy ainakin osittain samaistumaan runoista välittyvään masennukseen ja ahdistukseen.

Runot 1922-1931 sisältää käytännössä koko Kailaan tuotannon – mukaan lukien runokäännökset. Pehmeäkantisessa kirjassa on viidettäsataa sivua. Lukemiseen saa kulumaan iltakausia, jos tahtoo nautiskella teekupin kanssa viltin alla, mutta yhdeltä istumalta hotkaiseminenkaan ei täysin mahdoton ajatus ole. (Kokeiltu on.)

Hirmuisesta sivumäärästä voinette päätellä runojen määrän – ja siitä taas pystyy päättelemään, kuinka infernaalinen tehtävä yhden ainokaisen suosikkirunon nimeäminen on. Tästä syystä päädyn siihen ensimmäisen, huomioni lukion äidinkielen oppikirjassa vanginneeseen runoon. Tässäpä siis teille ”Talo” Kailaan teoksesta Uni ja kuolema vuodelta 1931.


”Nous taloni yhdessä yössä –
kenen toimesta, Herra ties.
– Se auttoiko salvutyössä,
se Musta Kirvesmies? –

On taloni kylmä talo,
sen ikkunat yöhön päin.
Epätoivon jäinen palo
on tulena liedelläin.

Ei ystävän, vieraan tulla
ole ovea laisinkaan.
Vain kaks on ovea mulla,
kaks: uneen ja kuolemaan.”




5-/5 – Täydellisyyttä ei ole olemassakaan, mutta Kailas pääsee julmetun lähelle.




Briefly in EnglishCollapse )

(Leave a comment)

September 10th, 2008


04:15 pm - Mig äger ingen (Linderborg, Åsa)

(2007.)




”’Pappa sa att vårt fönster var som lucka 24 i en adventskalender. Han drömde om att folk gick förbi huset, tittade upp mot lägenheten och tänkte att där måste det bo ett duktigt fruntimmer.
- Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdarmästare Leif Andersson!’

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa, härdare på Metallverken i Västerås. En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda. Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall.

’En storartad kärleksförklaring till en pappa som älskade sin dotter över allt men ändå inte räckte till.’
Ingrid P Bosseldal, GP



Man kan säga att det finns två olika slags vänner man kan ha. Det ena är dem som blir förvånade när de hör att man inte har läst Mig äger ingen, och det andra är dem som blir jävligt förbannade när de hör att man inte har läst Mig äger ingen. Lyckligtvis, de mesta vänner till mig tillhör den första kategorin, men det var faktiskt min före detta pojkvän som fick mig att köpa boken. Finns det en bok som får honom att gråta, ska jag läsa den. (Det låter ju elakt, men det är jag också.)

Vanligtvis läser jag ju inte böcker som handlar om ett barns förhållande till sina alkoholiserade föräldrar. Det är för det mesta eftersom jag inte känner mig bekväm med teman – det ligger för nära mitt eget liv. (Vi ska inte diskutera om det här, i denna blogg, men jag kan nog säga att min pappa brukar ha det svårt att veta när han har druckit tillräckligt mycket.) Men nu, för en gångs skull, är jag verkligen glad att jag läste hela boken, även om jag ska medge att det inte var lätt. Visst gillar jag mer Susanna Alakoskis Svinalängorna, men Linderborgs bok är inte mycket sämre. Ärligt talat är Alakoskis (ursprungliga) nationalitet det enda som får mig att säga att hennes bok är bättre.



”Jag heter inte Åsa, ville jag säga till honom, för jag är inte Åsa. Jag heter Natasja, Tussigull, gumman, gummelumman, tokan, jäntan. Du har väl inte glömt bort alla namn du gav mig?

Jag minns dig, pappa. Vad kommer du ihåg av allt det som var du och jag?” (s. 258)



En gång till måste jag påpeka hur konstigt det egentligen är att jag som är född i slutet av 80-talet finner en barndomsskildring som äger rum på sjuttiotalet (för det mesta, i alla fall). Naturligtvis måste jag medge att jag har det lite svårt att förstå hur politiserad klimaten då var – och hur socialismen kan påverka ens hela barndom så starkt – men annars skulle jag ha kunnat skriva det mesta som står i boken. (Nja, åtminstone om jag kunde skriva. :D)

Boken är mycket, mycket rörande. För rörande för att man skulle kunna läsa på den medan man åker tåg. (Det försökte jag. Gör inte det om ni inte vill gråta framför främmande människor.) Oskyldighet och naivitet är väldigt starka i början av boken, det finns absolut ingenting som kan hindra ett barn från att beundra sina föräldrar. Men när barnet växer blir beundran skam – eller till och med hat. Ett barn har det svårt att förstå varför pappa ingenstans kan gå utan att först dricka ett par öl. När tiden går, blir skammen acceptering, och senare längtan. Vanligtvis sker det dock inte förrän det är för sent. Jag undrar om jag ska gå igenom samma känslor när (eller om) min pappa dör. (Ett barn tror ju alltid att föräldrarna är odödliga på något sätt. Det gör jag också, även om jag inte är ett småbarn längre.)

Finland nämns några gånger i boken. (Vadå? Jag är finne, visst ska jag skriva om det här. :D) För det mesta är sammanhanget inte för positivt. ”Alkisar och finnar” nämns tillsammans förfärligt ofta, och så går det med Mig äger ingen också. Och så nämns finska pinnar – av vilka jag ingenting hade hört förr. (Era jävla svenskar borde ha berättat om dem! Anders, Benny, Carl, Emilia – jag ska ta era liv för det här!) Vet ni vad vi ska baka när jag åker till Stockholm i oktober? :D Gärna försök gissa.

Det finns mycket som jag vill säga om den här boken men som är för personligt att tala om så här offentligt. Kanske borde jag också skriva en recension i min ”riktiga” blogg. Men en sak till kan jag skriva om här. Det är nämligen det att jag inte kan förstå hur det är möjligt att skriva på sådant LEVANDE sätt som Linderborg gör. Jag är ju ”bara” 21-årig, men jag har glömt bort det mesta som gäller min barndom. Jag skulle aldrig kunna skriva på samma sätt som hon gör. Det är bara otroligt. Och jo, visst är jag svartsjuk.


5-/5 – en av de absolut bästa böcker jag har läst i 2008.




Briefly in EnglishCollapse )

(Leave a comment)

September 2nd, 2008


03:58 pm - Pyramiden (Mankell, Henning)

(1999)




”En Piper Cherokee störtar i backen med våldsam kraft och fattar eld. Piloten och hans passagerare dödas.
Kurt Wallander vid polisen i Ystad konstaterar snart att inget sportplan saknas. Att det måste ha flugit utan tillstånd.
Mitt under haveriutredningen kommer ett nattligt larm. En brand har utbrutit i systrarna Eberhardssons sybehörsaffär. Hurset är redan övertänt. Undersökningen efteråt av de innebrända systrarnas kroppar innebär en fasansfull upptäckt: båda kranierna har skotthål i nacken.
Pyramiden tar ett steg tillbaka. Historien börjar 1969 när Wallander är en 21-årig patrullerande ordningspolis och slutar 1989. Den ger några av de viktigaste nycklarna till personen Wallander.

Pyramiden är den nionde delen i romanserien om Kurt Wallander, läst och älskad över hela världen.

”En av de senaste årens mest passionerade och avslöjande serier polisberättelser.”
El Pais



Först och främst ska jag medge att jag inte är någon stor fan till noveller. Inte alls, faktiskt. De kan vara skoj att läsa då och då, men vanligtvis brukar jag inte läsa dem. Och det är just därför jag var lite nervös när jag började läsa på Pyramiden. Boken består ju av fem kortare historior – eller noveller. Tycker jag om Mankells stil lika mycket om jag bara får små bitar att läsa på?

Svar ja.



”Wallander gick till sitt rum. Som vanligt var det 23 steg från början av korridoren. Ibland önskade han att det plötsligt skulle ha hänt någonting. Att korridoren blivit längre eller kortare. Men allt var som vanligt. Han hängde av sig jackan och borstade bort några hårstrån som fastnat på stolsryggen. Han kände efter med handen i nacken och på hjässan. För varje år som gick oroade han sig alltmer för att han en dag skulle börja tappa håret.” (s. 388)



Jag ska inte skriva mycket om handlingen – eller rättare sagt handlingar. Det är konstigt att berättelserna inte hänger ihop – men det gör de ändå. Kanske är det helt enkelt eftersom var och en handlar om Wallander och de viktiga ögonblicken i hans liv som man redan har läst om. Nu vet vi för exempel hur det faktiskt gick när han nästan höggs ihjäl.

Unga Wallander – honom tycker jag inte särskilt mycket om. Han är irriterande. (Dvs. han liknar för mycket mig själv.) Lite äldre Wallander börjar likna mer Wallander och honom tycker jag om. Han liknar inte mig. :D Vadå? Det är ju störande när man märker att en fiktiv, manlig person är väldig mycket lik en. Och den sista berättelsen, Pyramiden, har redan just DEN Wallander vi alla känner till – den frånskilda, envisa och ensamma kriminalkommissarien.

Många teman som Mankell handlar i boken är redan bekanta för en läsare som har läst andra böcker i serien. Ibland känns det nästan som om han har skrivit om några saker och ting, till exempel det som stod i Steget efter om hur man känner dem man jobbar med, men inte gör det ändå. Jag tycker fortfarande att det är utmärkt hur mycket Mankell kan säga med så få ord. Kurts personal liv handlas i väldigt korta och fåordiga avsnitt, men när allt kommer omkring finns det riktigt mycket sagt i dem.

Som kvinna var jag lite överraskad av det sätt på vilket Wallander analyserade sitt förhållande med blivande ex-hustrun Mona. Visst vet alla kvinnor att män tänker på sex oftare än vi gör, men… Gud. :D Det var också lite lustigt med hur många kvinnor Kurt tänker på. (Gärna försök att gissa vad jag egentligen talar om. Jag tror det inte är för svårt att hitta svaret.)

Boken var trevlig att läsa och den gav mycket information om Wallander som person. Ändå undrar jag om det verkligen var nödvändigt att publicera den.


3½/5 – helt okej.


Wallanderserie:
Mördare utan ansikte (1991)
Hundarna i Riga (1992)
Den vita lejoninnan (1993)
Mannen som log (1994)
Villospår (1995)
Den femte kvinnan (1996)
Steget efter (1997)
Brandvägg (1998)
Pyramiden (1999)
Innan frosten (2005)




In EnglishCollapse )

(Leave a comment)

Tii lukee.

> Recent Entries
> Archive
> Friends
> Profile
> previous 15 entries

Links
Categories

My bookshelf
My CD rack
My personal cinema

Other book blogs
En annan sida (SWE)
Kirjojen kertomaa (FIN)
Luetut 2006-2008 (FIN)
Lukupaikka (FIN)
Mainoskatko (FIN)
Marielkan lukupäiväkirja (FIN)
Velico panton quod nusquam (ENG)
> previous 15 entries
> Go to Top
LiveJournal.com